Eldens Gap – Kapitel II

Länk till pdf

Eldens gap

Kapitel II

Det var onsdag och hon vaknade upp i sin gamla 140 Sultan omtumlad med ett tungt huvud. Utan att veta varför sträckte hon sig efter telefonen och tittade om han hade ringt, skrivit, mejlat, gillat, postat, klickat, någonting, något jävla tecken att han fortfarande var vid liv, men det var som alltid tomt. Hon hade slutat att titta för flera månader sedan. Slutat att bry sig för hon orkade inte längre. Slutat för att hon någonstans hade förstått, eller åtminstone intalat sig själv att han inte skulle komma tillbaka. Det gjorde ont, men det var bättre än att varje morgon, middag och kväll känna ett sting i hjärtat av att det har gått ännu en dag utan att se honom skriva något dumt om något han hade sett på youtube och sedan fråga om hon hade varit ute och gått något, och ja det hade hon, jaha svarade han, hur var det då? och det var bra, sa hon och berättade om hur ljuset var svalt och tunt på morgonen och att det just idag låg en strimma frost över gräset vilket fick allt att skimra i silver och att det var helt tomt i Änggårdsbergen. Vad härligt, svarade han, du anar inte svarade hon, och passade på att skriva om den stora vandringen hon skulle göra i sommar, och han svarade att det var modigt av henne, och han en dag nog skulle göra samma sak, vilket hon höll med om och sedan pratade de lite mer lättsamt, för allvaret låg alltid mellan raderna och kanske var det därför de två tyckte om varandra så bra, för det svåra blev enkelt och allt gick att prata om när de samtidigt pratade om ingenting. Detta blev hon påmind om varje morgon när hon hoppades, verkligen hoppades att han hade kommit tillbaka hem och tittade i telefonen efter hans svar som aldrig var där. Efterhand orkade hon inte mer. Hon behövde få ett slut och i en akt av desperation gick hon till hans tomma lägenhet, som ännu inte hade sålts av familjen och hyrts ut, för att symboliskt säga adjö och ta farväl.

Continue reading “Eldens Gap – Kapitel II”

Eldens gap – Kapitel I

Länk till pdf

Eldens gap

Kapitel I

Det var en kall, blöt morgon. Jag vaknade upp stel och något frusen. Likväl hade jag sovit gott och kände mig utvilad. Regnet smattrade lätt på den mörkgröna tältduken. Ljudet var hypnotiskt och lugnande. Stundtals gick det att utskilja ett mönster i det lätta, något dova nedslaget från regndropparna. Som en rytm, föränderlig men ändå konstant. Jag drog mig för att gå upp, det var alltför behagligt att stanna kvar i detta tillstånd mellan dröm och verklighet och bara ta in naturens ljud. Sakteligen vaknade hjärnan till liv. Det var fjärde dagen. Jag hade börjat hitta rytmen. Det var inte längre lika jobbigt. Att vakna upp innebar inte en direkt panik över var jag var och vad jag var tvungen att göra, allt det skulle komma i sinom tid. Och det jag behövde just nu, det var kaffe. Continue reading “Eldens gap – Kapitel I”

Fritjof Lissauwskij, Min Uppkomst – Den Färgskiftande Fjärilen

Länk till pdf

Följande bakgrundshistoria har återberättats för mig av min mor och sedan kompletterats av min far. Såvitt jag vet har de inte haft någon anledning att förvränga något av det de sagt, men jag har också ställt kontrollfrågor eller, om man så vill säga, korsförhört dem angående vissa delar av berättelsen. Detta för att min enda intention är att i denna bok berätta historien om mitt liv och vad som föranledde det, så sakligt och sanningsenligt jag förmår. Mor har förklarat för mig att det regnade och blåste mycket kraftigt den natten då hon förlöste mig i sängen som stod i det lilla skrymsle, vilket utgjorde vårt hem, i den bakre delen av smedjan, som låg i den bortre änden av gränden, som anslöt till den näst mest centrala gatan, i den tredje största staden i landet. Landet hette Polen, vart både min moder och min fader hade invandrat, ifrån varsina håll och av varsina anledningar, för att råka mötas, i en gränd, av en orsak, som sades mig vara en kedja av absurda händelser. Min far, döpt Vasilij Aleksey Lissauwskij, hade precis blivit antagen som lärling hos en av de mindre nogräknade smederna i staden. Detta på nåder därför att hans far Boris Maksim Lissauwskij hade vunnit en vadslagning med smeden en sen kväll på tavernan. Min farfar, som var en erkänd suput och dåre, hade lyckats med konststycket att balansera tre stora stop, fulla med öl, på sitt ansikte, i en hel minuts tid. Detta hade han aldrig lyckats med om vore det ej så att han gjort det till en talang att falla handlöst framstupa med ansiktet ned i marken. Denna förmåga hade utvecklats som en kompensation för hans bristande balanssinne och oförmågan till ett måttligt intag av berusande drycker. Utav detta absurda beteende följde att hans anlete, med åren, plattats till. De grova rynkorna i pannan hade slätats ut och näsan låg platt, som en plankbro, mellan den och hans stora platta läppar. I yngre ålder hade han varit stilig och något av en tjusare, men i och med denna transformation blev han, alltmer ofta, förpassad till de dunkla vrår och trånga skrymslen, som utgjorde baksidan av dåtidens sociala sfär. Nog hade förståndet, även det, efterhand förminskats med varje handlöst framstupa fall. Till både smedens och farfars stora förvåning kunde han således balansera de tre stopen medan han tittade upp i det smutsiga taket. Kanske var detta hans livs största gärning. Far ville pålysa händelsen utifrån perspektivet att farfar hade levt nästan hela livet i dårskap, fylla och lögn, med syftet att kunna göra ett trick som detta, en vadslagning, som skulle säkerställa en framtid, för sin ende son. En framtid innehållandes åtminstone en tillstymmelse till en möjlighet, att ärligt kunna tjäna in till sitt eget levebröd. Ty hade han inte odlat sitt rykte, och spetsat sin förmåga på ett sådant lömskt vis, så hade kanske heller inte någon vågat anta ett vad där något så väsentligt skulle stå på spel.  Detta vad skulle, i bästa fall, innebära en evolution där högst upp i kronan av farfars familjeträd, vilket stod hårt sargat av fattigdom, vridet av dårskap och förgiftat av både alkoholism och prostitution, så långt ned mot rötterna han kunnat se. Trädet stammade i Ryssland, landet som farfar sedermera tvingats lämna, på grund av ett annat likartat vad, vilket inte alls fått ett lika lyckosamt utfall som det ovan skildrade. Tvärtom hade han fått ta med sig sin son i landsflykt.

  Continue reading “Fritjof Lissauwskij, Min Uppkomst – Den Färgskiftande Fjärilen”

En Farlig Affär – Del III

Länk till pdf

En Farlig Affär
en vansinnesfärd genom Rom

 

Del III
Planen hade varit att börja om. Mitt liv hade stagnerat och vad jag än försökte kom jag alltid tillbaka till samma plats. Vid årsskiftet skrev jag en lista som tejpades upp på kylen. Den kändes genuin och bestod av två punkter:

1.  Våga mer
2. Var inte rädd

Jag behövde ändras. Inom tre månader skulle jag fylla tjugonio. Bilden av mig själv, så omsorgsfullt konstruerad, hade sedan länge börjat krackelera. Det började bli pinsamt tydligt. För mig, med mitt kontrollbehov, blev detta som en bekräftelse på att jag var misslyckad, en förlorare i samhällets stora spel, som inte ens kunde styra sitt egna liv. Det gjorde mig paranoid, självmedveten, desorienterad, ja förlorad i ett konstant avvägande över vad som var äkta nog. Här satt jag fast: Jag ville å ena hand passa in, men å andra hand sticka ut; Livrädd för att trampa någon på tårna men desperat för att lämna ett avtryck. Men inte på det positiva sättet, nej jag ville inte bli älskad: Jag ville bli avundad. Men för guds skull inte på bekostnad av någon annan! Schizofrent irrade jag runt och försökte balansera allt det här tills att jag en dag gick in i väggen. Jag orkade inte mer. Allt som jag höll på med kändes som att jag gjorde för någon annan. Så försiktigt, med små, små steg, började jag gå i annan riktning. Mot något nytt, planlöst och öppet, som för mig var helt revolutionerande. Continue reading “En Farlig Affär – Del III”

En Farlig Affär – Del II

Länk till pdf

En Farlig Affär
en vansinnesfärd genom Rom

 

Del II
Jag vaknade upp runt elva med en lätt huvudvärk. Solen som sken in var tvungen att bryta sig genom sovrummets gardiner och lyste upp allting i en lätt beigeaktig ton. Isabella var inte där. Jag låg kvar en stund och lyssnade efter ljud. Det var förvånansvärt tyst. Men var är Isabella? Jag hostade, förde lite oväsen i hopp om att hon skulle komma in med ett leende, klädd i min skjorta med humör för lite skoj, men icke. Jag var onekligen ensam. Lika bra att gå upp och så blev det med det. Jag drog på mig kalsongerna och började bekanta mig med hennes lägenhet. Den var fantastisk; högt i tak, lagom modern och stilren, likväl charmig och hemtrevlig. Vardagsrummet var stort, bestående av en ljusgrå tresitssoffa – lik den som stod hemma hos mig i Göteborg, fast bättre på något vänster – en stor bokhylla av mörkbrun furu, fylld med utsökt litteratur (såg bland annat, till min förvåning, ett tummat exemplar av Svält) och vid det stora dubbelfönstret, som hade utsikt över en innegård, stod skrivbordet, elegant i sin enkelhet. Vilken lägenhet! Hon hade till och med en skivspelare med tillhörande stereo. Jag satte på radion, musiken fyllde rummet och jag var i himlen. Till tonerna av LCD Soundsystem gick jag till köket, som var litet, modernt och nyrenoverat. Det låg en lapp på köksbordet:

Continue reading “En Farlig Affär – Del II”

En Farlig Affär – Del I

Länk till pdf

En Farlig Affär
en vansinnesfärd genom Rom
 

Del I
Det var tredje dagen i Rom och jag var fortfarande intrasslad i den italienska byråkratin. Helgen hade passerat och det var nu måndag. Regnet öste ner och vad som skulle ha blivit en dag av planlöst vandrande genom Pignetos skitiga gator, på jakt efter ett pittoreskt litet fik där jag skulle ta en caffe lungo och skriva om min upplevelse hittills, den dagen var sedan länge förbi, tack vare det obarmhärtiga regnet som vällde ner utanför. Klockan närmade sig fyra och jag hade inte gjort nånting idag. Att bara sitta här stressade mig och ångesten, som alltid låg latent, började växa i styrka. Jag var rädd, för vad gjorde jag här? Här där jag skulle vara i ett halvår. Ett halvår. Jag hade inte ens klarat av tredje dagen. Hur ska detta gå? Tankarna blev mörkare och började söka efter problem: CSN kommer inte att gå igenom. Då måste du åka hem igen, med svansen mellan benen. Om inte annat så kommer du att bli rånad, om inte nedslagen, och även om du tar dig ut ur den knipan så kommer du att tappa bort dina nycklar på vägen hem, din lilla, lilla människa som har tagit sig vatten över huvudet. Du vet ju inte ens hur tvättmaskinen fungerar! Men där tog det stopp. Det var nästan förvånande. I vanliga fall kan jag trycka ner mig själv i en god halvtimma, men i jämförelse med allt jag hade varit tvungen att lösa för att komma hit så framstod problemen framför mig som ganska futtiga. Hur jag än vred och vände på det så var jag ju här nu. Saker var satta i rörelse och de var nu bortom min kontroll; jag kunde inte annat än att flyta med. Men det hindrade mig inte ifrån att vara uttråkad.

Continue reading “En Farlig Affär – Del I”