En morgon i en ensligt belägen trädgård

 

En man i övre medelåldern kliver ut på sin balkong. Han är klädd i linne och kalsonger. Närmast runt huset finns bara en liten bit gräsmatta, ett äppelträd med något enstaka äpple och ett trädgårdsland med lite blast som sticker upp på några ställen. Runt den lilla trädgården bara öde fält och skog. Han slår sig ned på en stol med en kopp kaffe och sitter och blickar ut med en neutral uppsyn, verkar varken särskilt glad eller besvärad. En fågel kvittrar ifrån ett träd i skogsbrynet. Gubben vänder blicken mot ljudet.

Han får syn på den kvittrande fågeln, som har en väldigt annorlunda dräkt. Fågeln tittar tillbaka på gubben, de båda sitter stilla en stund och stirrar varandra djupt i ögonen. Det är märkligt hur det kan gå att stirra någon i ögonen så intensivt trots ett avstånd på nära femtio meter. Fågeln tar flykt upp i den blå himmeln. Gubben följer den, fortfarande med en spänd blick. Plötsligt reser han på sig och börjar flaxa med armarna. Snabbare och snabbare. Hans armar utvecklas, får fjädrar och blir till vingar. Han lättar från marken och ju högre han flyger, ju mer transformeras han. Inom kort är han en mycket vacker och färgglad fågel i mänsklig storlek. Han flyger i en lekande dans med den lilla fågeln. De turas om att ta höjd och störtdyka mot marken. De flyger i loopar och rollar. Men successivt börjar gubben i omvänd ordning transformeras åter till sin gamla människokropp. Han kämpar för att hålla höjden med sina vingar som återgår till armar. Han faller förtvivlat mot marken.

 

Han skriker. Han störtar ner i trädgårdslandet. En geggig duns uppstår när han träffar den gyttjiga marken. Flera meter ner i jorden. Djupare än han någonsin grävt, där växer tydligen märkliga självlysande rotfrukter i udda former och färger. Han simmar runt där och en stund i ro innan han inser att han måste upp till markytan för att få syre. På väg upp ser han de bekanta rotfrukter han själv planterat: morötter, potatis och kålrot. Till slut når han ytan och kan inandas ett djupt, friskt andetag. Han kravlar upp ur det hål som bildats, lägger sig raklång med armarna utsträckta och blickar upp i himlen. Han är naken, smutsig, mörbultad och fri. Han är oerhört ensam. Han vevar sina lemmar som vindrutetorkare och bildar en formen av en ängel i jorden. Ingen ser. Den lilla fågeln har flugit någon annanstans.